Veckan började med att vi var med i Tv4:s Nyhetsmorgon och marknadsförde den senaste boken.
Se klippet här.

Därefter kommenterade Totte onsdagens partiledardebatt i riksdagen, i SR.
Lyssna på det här.

Vi passade även på att skriva en krönika/debattartikel till SVT Debatt med anledning av Håkan Juholts avgång.
Läs den här.

Jag tror dock inte att vi som med intresse följer utvecklingen inom Socialdemokraterna behöver oroa oss speciellt mycket. Vi har garanterat inte sett det sista av de här diskussionerna, och jag är nästan beredd att garantera att Juholt inte är partiledare för Socialdemokraterna i nästa val.

Så vad händer nu? Ja, det finns så klart olika möjligheter för hur den här historien fortsätter, men den jag bedömer som troligast är att vi redan om ett par-tre veckor kommer att få se Juholt lämna sin plats som partiledare. Anledningen till att jag misstänker detta är att jag redan innan VU-mötet var tämligen övertygad om att beslut om att låta Juholt avgå inte skulle komma varken igår eller idag. Att regelrätt sparka en partiledare ser nämligen väldigt illa ut, och då media har uppmärksammat det här så otroligt mycket är det svårt att låta Juholt gå utan att då samtidigt bli anklagade för att man har låtit media avsätta partiledaren. Därför måste man göra det här på “rätt sätt”, vilket är att Juholt själv får meddela sin avgång inom ett par veckor, och att man först därefter väljer en ny partiordförande på en extrainsatt kongress ytterligare en tid efter detta.

Värt att nämna är dock att Juholt är sällsynt envis och därför mycket väl kan tänkas sitta kvar som partiledare, även om partiets ledning skulle be honom att avgå. I ett sådant fall kommer man troligen att anordna en extrakongress som officiellt ska handla om hur partiets ska ta sig ur krisen, för att sedan avsätta honom på denna, mot hans vilja.

För att kunna göra detta krävs det dock att man har en efterträdare att rösta fram direkt efter att man har avsatt Juholt. Detta är en lite knivigare fråga och jag skulle faktiskt kunna dra det så långt som till att påstå att den enda anledningen till att Juholt inte blev avsatt redan på det förra VU-mötet, i höstas, beror på att man då inte hade en ersättare. Sedan dess har missnöjet växt och vi kunde så sent som i dag se ytterligare tre partidistrikt gå ut och kräva hans avgång. Min gissning är att om man i dag skulle på en kongress skulle rösta på huruvida Juholt ska fortsätta som partiledare, så skulle resultatet bli ungefär 65% mot 35%, där majoriteten skulle rösta för hans avgång.

Vem som i så fall kommer att ta över partiledarrollen är än så länge en ganska öppen fråga, och även om det i media har flaggats för flera olika kandidater tror jag att vi kan vara ganska säkra på att kampen stor i huvudsak mellan Tomas Östros och Sven-Erik Österberg. Båda dessa är vad man skulle kunna kalla för kompromisser då de går hem hos både höger- och vänstersossar. Skulle jag gissa vem av dem det blir skulle jag dock satsa mina pengar på Östros, då han har mer potential att bli folklig.

Två bubblare som kan vara värt att hålla lite koll på är också Per Nuder (som inte kandiderade till partiledarposten i samband med att Juholt valdes, men som kanske är mer öppen nu, och förmodligen skulle ha ganska bra chanser) och Carin Jämtin. Jämtin har som partisekreterare visat sig väldigt skicklig och professionell även i svåra situationer, och kan därför vara ett ganska tryggt val till partiledarposten. Dock tror jag att Socialdemokraterna fortfarande är lite rädda för att välja en kvinna till partiledare, och detta minskar i så fall Jämtins chanser.

Hur som helst; det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig den närmaste tiden. Sammanfattningsvis tror jag att vi kan vara ganska säkra på att dagens beslut från VU på intet sätt är slutgiltigt.

Jag satsade förresten lite pengar på skoj, via Twitter häromdagen. Så här långt ser det ju bra ut och då har ju den värsta stormen nu dragit över:

Ett bra exempel på att kroppsspråket inte är det viktigaste i vår kommunikation är att vi utan problem både kan läsa och förstå böcker, tidningar och diverse texter på internet. Samma sak gäller när vi pratar i telefon eller chattar med en kompis.

Vad som däremot är viktigt att tänka på är att eventuella problem med kroppsspråket kan orsaka både missförstånd och allmänt dålig stämning, eller vi värsta fall flytta din publiks fokus från vad du faktiskt säger till exempelvis att du säger “Ehm” mellan varje mening, eller till att du står och skruvar på vigselringen varje gång du får en fråga.

Det är nämligen så finurligt konstruerat att vi alla är experter på kroppsspråk, så det enda tillfället människor reagerar är när det är någonting som inte stämmer. En tröst är dock att sådant är ganska enkelt att träna bort när man väl blir medveten om det, även om det så klart kan ta tid att göra det. Ofta beror det också på att man är lite nervös, så om man också försöker träna bort sin nervositet brukar ticksen försvinna ännu snabbare.

Man skulle kunna säga att kroppsspråket står för 10 % av vår kommunikation när den fungerar, men 90 % av kommunikationen när den inte fungerar. Så var inte orolig, förmodligen är det inga stora problem med ditt kroppsspråk, men är du ändå osäker räcker det oftast att fråga din familj och dina vänner om de har uppmärksammat någon liten ovana du har när du pratar, och sedan försöka träna bort den.

”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”, skriver Tomas Tranströmer i dikten ”Från mars-79”. Det är en dikt jag ofta återkommer till när jag upplever ordens stumhet i både politik och kyrka. När den politiska retoriken mer ter sig som snabbt ihopsatta reklamslogans än verklig argumentation. När monologens entonighet överröstar alla nyanser och jag bara blir objekt för de talandes vackra formuleringar. Eller när predikan eller kanske snarare predikanten ställer sig i vägen för Mysteriet självt.

Vi lever i ordens tid i det vi brukar kalla informationssamhället. Men vi lever också i ordets kris. Det politiska språket håller på att tömmas på sitt engagemang, sin vilja till delaktighet och dialog. Kanske därför vi var många som blev glada av Håkan Juholts brinnande installationstal i våras? Kanske därför vi sedan blev besvikna när vi för tusende gången hörde samma bildspråk som om det bara var ett ihopsnickrat säljbudskap med syfte att vinna röster snarare än att förändra världen?

Kanske därför som nattvarden – detta att dela vin och bröd i en gemenskap som bygger på jämlikhet, där ingen får mer än någon annan och där alla är välkomna – har fått ett uppsving i dag? När Ordet inte längre talar till mig eller ens är nåt att lita på blir delandet av måltiden ett gudstilltal.

I den judiska mystiken – kabbalismen – finns en skapelsemyt som menar att världen blivit till först som bokstäver. Skapelseprocessen börjar med att Gud sprider ut alla bokstäver över världen. De skapas som former utan innehåll. Men ensamheten blir för smärtsam att uthärda. Det är inte roligt att vara ett ensamt a eller f eller p. Bokstäverna känner sig övergivna.

De söker då upp varandra och flätar sig in i varandra. I en sorts helig dans knyter de tillvaron samman och stiger fram, sammanflätade, ur skapelsemörkret. Ännu finns smärtan att ha blivit losslitna från urljuset, endast minnet av förbindelsen med Skaparen finns, endast begäret efter liv finns.

Allt var ännu mörker och dansande former.

Men så öppnar sig plötsligt bokstäverna ut mot världen. De kallar tingen till sig för att få ta gestalt i världen. De vill få omsluta tingen och beröras av dem. Så förvandlas de från bokstavskombinationer till ord – till språk.

Denna judiska urmyt kan skönjas i exempelvis filosofen Martin Bubers tankar om dialogen. Utgångspunkten för Buber är människan i världen och att all verklighet är tolkad verklighet. Världen är konstruerad som språk. De språkliga relationerna går mellan Jag – Du  eller Jag- Det.

Bubers etik kretsar kring begreppen ord-svar-ansvar.

Ordet är alltså en sorts appell, ett tilltal men innefattar också en längtan efter svar – ett Duets mottagande. Lyssnandet efter detta svar blir så ett ansvar, ett ansvar att träda in i dialogens relation.

På bokmässan i Göteborg för några år sedan lyssnade jag på ett samtal på temat ”Att uppfatta allt mänskligt”. Tre kvinnor satt framme på scenen: prästen Margareta Brandby Cöster, som skrivit en avhandling om Selma Lagerlöfs lutherska livsförståelse, bibelforskaren och författaren Lina Sjöberg som studerat Sara Lidmans användning av Bibeln samt författaren Kerstin Ekman.

-      Vi kan skapa hur många teorier och ideologier som helst, men människan söker mening, sa Kerstin Ekman och hävdade att berättelsen är meningsskapande. I Bibeln liksom i skönlitteraturen är det berättelserna om människorna som knyter oss till livet, inte trossatserna eller dogmerna.

För vår reformator Martin Luther är Ordet det centrala, inte traditionen eller kyrkoorganisationen eller det fromma levernet. Även om frambäraren av ordet är bristfällig räcker ordet i sig för att väcka tro. Det är ett Guds tilltal och Ordets etik är relationell. Tro är relation.

Författaren och akademiledamoten Lotta Lotass har skrivit avhandling om Stig Dagerman – Friheten meddelad. Dagerman såg skrivandet som ett brobygge mellan honom själv och läsaren. Litteraturen ska vara ett samtal.

Häri ligger både en estetik och en etik. Det gäller att involvera läsaren i ett förhållningssätt till livet. Dagerman ville befria läsaren och medvetandegöra henne om en ”likhet inför livet” vars grundstenar heter solidaritet och förlåtelse.

För Dagerman liksom för en annan av mina favoritförfattare, Lars Ahlin, är texten kommunikation. Ordet är inte skapat utan skapande. Hos de båda sker mötet med läsaren i skärningspunkten mellan det politiska och det existentiella. Det är i det djupast mänskliga som berättelsen sker och den fordrar vårt gensvar i solidariskt handlande gentemot nästan.

I en tid då monologerna tar över i den marknadsanpassade politiken liksom i den förstelnade fundamentalistiska religionen blir framlyftandet av det dialogiska en motståndshandling.

Och inför julen kan vi betänka att bortom konsumismens hets och förtingligandet av tillvaron finns en berättelse som handlar om ett nyfött litet flyktingbarn i stallets krubba och ängelns ord: Var inte rädd.

Människovärdets och livsmodets språk.

Helle Klein

Präst, skribent och debattör

Har under 20 års tid arbetat som politisk journalist varav tio år som politisk chefredaktör på Aftonbladet. Är i dag präst i Sofia församling i Stockholm och driver tillsammans med en prästkollega den teologiska tankesmedjan Seglora smedja och är chefredaktör för dess nättidning seglorasmedja.se

Retorik brukar beskrivas som konsten att tala eller konsten att övertyga. För mig är retorik kommunikation, dvs. en tvåvägsprocess där man utbyter tankar, åsikter eller information. Det betyder att jag måste veta vad jag vill, var jag är och vilka jag är tillsammans med. Min grundregel är nämligen att kommunicera på mottagarens villkor.

Det betyder inte att jag tänker säga det som åhörarna vill höra. Ofta är det tvärtom, dvs. det finns ett motstånd mot det jag kommer att framföra, men jag vill vara på samma ”våglängd”. En del i förberedelsen blir därför att vara på samma plats en bra stund innan. Det kan handla om att från början delta i det (torg)möte där jag senare ska tala eller att sitta med som publik i den salong där jag senare ska stå på scenen. Framför allt gäller det att lyssna. Att vara en god talare innebär att vara en god lyssnare. Jag lyssnar på det som sägs före och jag lyssnar på reaktionerna. Jag känner av stämningen helt enkelt, så att jag själv kan knyta an till samma närvaro som är publikens.

Att kommunicera på mottagarens villkor är också att ha kunskap om hur språket är bärare av samhällets maktstrukturer. Språket är t.ex. en synnerligen stark bärare av genuskontraktet. Alltifrån den första spädbarnsgråten och till sista andetag uppfattar vi det som sägs olika, utifrån föreställningar om könens olika ställning och status. ”Flaggan i topp – det blev en med snopp!” eller ”Det blev en utan grej – det blev en tjej!”. Det här är väl kända fakta men uppmärksammas sällan i retorikdiskussionen. När ett spädbarn gråter och sägs vara en pojke uppfattar de som lyssnar att ”han är arg!”. När samma gråt sägs komma från en flicka uppfattas det som att ”hon är ledsen”. Handlingarna som följer blir olika. Man tröstar inte någon som är arg. Könsstereotyperna ges liv i språket. Ett förskolebarn associerade ”kvinna” med händer och ”man” med portfölj. Fortfarande uppfattas flickor i skolan som väldigt pratsamma när de talar nästan lika mycket som pojkarna. Listan kan göras lång. Slutsatsen är att vi kommunicerar med kön, inte med människa.

Den politiska sfären är inget undantag. Den kommunicerande sfären (media) är inte heller något undantag. Tvärtom finns det stora förstärkningseffekter. Generellt gäller att kvinnor skildras personligt och män politiskt. Kvinnors handväskor kan skapa rubriker men inte mäns dyra slipsar eller armbandsklockor. Lite tillspetsat kan man säga att kvinnor är yta, män är innehåll.

Dystert? Inte alls! Det gäller bara att vara väl förberedd och möta verkligheten med genusglasögonen på näsan, ett gott humör och några fasta förhållningsregler:

- Håll låda!
- Låt dig inte avbrytas, tala på både inandning och utandning.
- Se till att få sista ordet. Håll koll på studioklockan! (Gäller direktsändning).
- Säg bara det du tror på – ljug inte även om du inte säger allt!
- Var personlig, ta exempel, men skilj på personligt och privat.
- Skit i vad folk tycker! Hur du än gör/ser ut så är det fel eller för mycket när du är kvinna.
- Skaffa/skapa allianser/nätverk.
- Var rädd om din egen verklighet och låt den vara befolkad av riktiga människor!

..   

Gudrun Schyman

Föreläsare och företrädare för Feministiskt Initiativ

Hemsida: www.schyman.se
Twitter: @gudschy

Ett ord som en människa fäster sig vid,
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden.

Alf Henrikson

Under många års pedagogiskt arbete inom Svenska Kyrkan och i rollen som själavårdare har jag haft till uppgift att tala om frågor som rör människors allra innersta. Att så få beröra andra människor att deras liv påverkas är både ett privilegium och ett stort ansvar, den som har en sådan uppgift måste hela tiden vara beredd att granska sig själv och sina egna motiv, liksom det språk hon använder.

Ord är viktiga och verksamma. Tvivlar du på det så sätt dig ner och titta bakåt i ditt eget liv. Vi bär alla spår av vad människor har talat till oss, över oss eller om oss, ord som av olika orsaker har fastnat i oss och påverkar vårt dagliga liv, på gott eller ont. De orden lever fortfarande i oss efter alla år, kanske har vi ”gjort upp” med en del av dem och lärt oss att det som sades var fel, kanske har de uppmuntrat och styrkt oss, kanske binder de oss fortfarande i en bild av oss själva som begränsar och tynger.

Hur mycket orden påverkar beror inte bara på vad jag säger eller ens hur, utan också på som vem jag säger det. Människor bedömer och tar till sig utifrån vad de vet om mig som person. I kyrkliga sammanhang blir detta kanske extra tydligt, den som lyssnar förväntar sig att om jag anser mig ha rätten att tala in i hennes liv så skall mitt eget liv vara bärare av mina ord. Ord och liv behöver alltså stämma överens. Säger jag exempelvis ”älska era fiender och be för dem som förföljer er” så blir jag inte trovärdig om alla vet att jag är bitter och hatisk mot dem som inte uppfyller mina förväntningar.

När det gäller det mycket nära så är det nödvändigt att leva först och tala sedan. Att förmedla det osägbara går bara om min egen erfarenhet lyser genom orden, som annars lätt upplevs som tomma och innehållslösa hur ”rätt” de än är. Kanske är det så också i sammanhang som är mindre livsavgörande?

Vi möter mycket yta i vår värld, inte många har tid, vilja eller ork att förankra och gå på djupet. Så många har så länge tänkt så mycket på hur de skall få vår uppmärksamhet att de glömt att vara verkliga människor. Det är lätt att glömma, det är lätt att intala sig själv att det jag säger ”bara” är ord och glömma att varje ord fylls av mitt liv, skapar min omgivnings bild av mig. När jag talar lögn (och tro mig, det märks) lär sig omgivningen misstro, när jag är sann ger jag dem möjlighet att lära sig tillit – detta underbara ord som blir detsamma åt vilket håll man än läser det, som alltid behöver gå båda vägar.

Tillit är nödvändigt inte bara när det gäller de stora livsfrågorna, den är lika viktig mellan elev och lärare, kund och säljare, medarbetar och chef, allmänhet och politiker. Tillitsbrist stjälper relationer och samhällen, lögn och korruption gör mänskligheten bankrutt ur alla aspekter. Att kunna övertyga är en sak, att kunna fortsätta vara trovärdig när granskningen går in på djupet är en annan, de borde alltid följas åt men gör det inte.

Inte bara det osägbara behöver tilliten som grund – också det enkelt förklarade förmedlas bäst när ord och liv är ett.

Yvonne Östman

Trädgårdsanläggare och marknadsförare

Hemsida: http://www.igrow.se
Twitter: YvonneOstman

Jag brukar utgå ifrån principen att alla kommunikationsproblem kan lösas med kreativ kommunikation. Genom att arbeta som PR-konsult har man fått erfara att den allmänna uppfattningen säger att PR och retorik klingar illa i öronen. Retorik anses vara listiga knep för att övertyga människor till något de inte vill och PR används för att sätta upp en vägg av positiva budskap för att få allmänhetens uppmärksamhet riktad åt ett annat håll, bort från det som kan tänkas vara negativt. Och visst, PR och retorik har sina listiga knep för att lyckas, men för mig handlar PR och retorik om något mycket mer än bara listiga knep och att rikta blickarna åt ett annat håll.

Aristoteles beskriver att retorik är konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga och vissa säger att det är konsten att tala. Den andra definition som säger att retorik är konsten att tala säger mig, personligen, ingenting. Att tala lärde jag mig i grundskolan, men att, som Aristoteles säger, finna det som övertygar i varje mening tilltalar mig mer. Det handlar om att sitta ner och tänka på varje ord innan jag skriver dem, vad de har för effekt på mottagaren etc. Och när jag väl hade satt mig ner och förstått vad Aristoteles menar med sin definition fann jag mig själv stirra in i PR-världen. Definitionen är att man ska övertyga, inte övertala, vilket jag ser som en mycket positiv vinkel.

”Retorik är konsten att finna det som i varje
situation är ämnat att övertyga” – Aristoteles

Retorik handlar om att noggrant överväga alla ord som antingen sägs eller skrivs och innan de är yttrade ska talaren kunna veta vad de ger för effekt. Det är exakt det här som PR-arbete på många sätt och vis handlar om.

Jag vill dock tillägga att det är en stor skillnad på att vara PR-konsult och konsult inom retorik. Att jobba med PR handlar om att finna nya och kreativa vägar för att få fram ett budskap, när sedan vägen är lagd gäller det att få fram budskapet och det är då retorikerns kunskap kommer in i bilden.

Vilken målgrupp? Hur disponerar vi budskapet? Vilka ord ska vi använda för att få rätt effekt? Vilken stilnivå ska vi lägga på texten? Ska vi bryta mot stilnivåer för att sticka ut ännu mera?

Alla dessa frågor måste besvaras plus väldigt många fler givetvis, men min poäng med det här blogginlägget är att PR och retorik inte är något som är dåligt. PR-arbete och retorik handlar exempelvis om att gå djupt in i ett företag och se hur grundvärderingarna ser ut, förbättra dessa och hitta en väg att kommunicera ut förändringen. Inte bara sätta upp en vägg av positiva budskap och vrida ord till sin fördel.

I grund och botten handlar ett aktivt PR-arbete om att förändra organisationer till det bättre, inte bara säga att man är det. Tillsammans med retorikens hjälp kan PR-arbetet bli än mer effektivt.

Så. Vad har jag lärt mig av retorik som jag själv kan använda i mitt jobb? För det första har insikten om vad retorik är gett mig verktygen att gräva ännu djupare i val av ord i de texter jag skriver men även vilka ord som ska övertyga när jag håller en presentation eller en föreläsning. För det andra har retoriken öppnat mina ögon att man med väldigt enkla grepp kan hjälpa folk att förstå det man säger på ett mer begripligt sätt. Och för det tredje är retorik roligt. Har man roligt, gör man också ett bra jobb.

Jag vill tacka Löfström retorik för att jag har fått skriva det här gästbloggsinlägget hos er. Hoppas jag sagt någonting i alla fall.

Signerat,
Fredrik Stengarn
PR-konsult, Four PR

Webbsida: fourpr.se
Twitter: fstengarn

Samt, övriga vänner på Four

I takt med att vi lever våra liv allt mer på nätet, flyttar vi även våra relationer dit. Vi underhåller kontakten med våra gamla vänner, och skapar nya relationer med människor vi aldrig träffat tidigare. Just att träffa en ny människa lockar många ut på nätet, och har skapat en stor industri – nätdejtingen. En snabb sökning på nätet visar att branschen bara i Sverige omsätter runt ett par hundra miljoner kronor. En lukrativ bransch, minst sagt, med sidor som erbjuder diverse olika tillvägagångssätt för att hitta den rätta just för dig. Men det är till syvende och sist ändå upp till dig själv om du ska träffa någon, precis som utanför internet. Då är frågan – behärskar du nätdejtingens retorik?

Det är nämligen inte det enklaste att framställa sig som den underbara person man faktiskt är. Eller kanske ännu hellre – den underbara person man önskar att man vore? I det fall din självbild stämmer överens med bilden andra har av dig, vilket den tyvärr inte gör för alla, krävs det att du lyckas förmedla detta på ett sätt som visar att du har både självinsikt, självdistans och självförtroende. “Självorden” är för övrigt viktiga för att du ska lyckas med övertyga på dejtingsidan, i alla sammanhang där man skapar relationer  för den delen; självinsikt för att ge en korrekt bild av dig själv, självdistans för att visa att du “inte är mer än människa”, och självförtroende för att visa att du tror på dig själv.

Nätdejting må vara ett modernt fenomen, men det finns mycket inspiration att hämta från den klassiska retoriken. Målet är ju att övertyga läsaren om att man är en bra person som är värd att träffa och inleda någon typ av relation med. För detta krävs att du först skapar ethos - du bygger ett förtroende hos läsaren med hjälp av din person. Detta är den viktigaste delen, för om inte läsaren har förtroende för dig, kommer han eller hon inte att vilja veta mer om dig, än mindre att kontakta dig. För att uppfattas som trovärdig bör du till exempel välja foton som går ihop med den totala bilden du sänder ut. Du bör även skriva på ett sådant sätt som gör att läsaren inte irriterar sig på ditt språkbruk. Exempel på detta kan vara att skriva på ett sätt som förväntas göra i sin åldersgrupp.

I klassisk retorik förekommer förutom ethos som de flesta också vet även logos. Att använda sig av sakliga argument för att övertyga någon om att inleda en relation är kanske inte något man tänker på att göra i första taget. Men faktum är att när man anger vad man jobbar med, hur man bor och så vidare, lägger man fram argument för att den andre ska se att man är ett bra val som partner. Detta är dock något som i vår kultur inte längre spelar störst roll, och är något man kanske väger in mer när man träffats första gångerna och börjar fundera på ett liv tillsammans.

När du befinner dig på en nätdejtingsida bör du då hellre tillsammans med ethos också ha pathos i åtanke – du vill väcka en känsla hos läsaren, och inbjuda till konversation. Har du byggt upp ett förtroende kan du komma undan med att väcka i stort sett vilka känslor som helst, förutom kanske fruktan och ilska, hos läsaren. Det leder förhoppningsvis till en reaktion och en handlingsutlösning, i dessa sammanhang ofta ett mejl (jämför även att “poka” någon på Facebook). Något övertydliga exempel på pathosargument på nätdejtingsidor är exempelvis killen som leker med en hundvalp på fotot för att visa hur omtänksam och kärleksfull han är, eller tjejen som framhåller att hon är spontan och gillar att resa, för att visa att hon är öppen för nya intryck. Dessa framställningar av ens egen person ger ett intryck till läsaren, som samtidigt får ett naturligt uppslag till konversationsämne.

Så, nätdejtingens retorik handlar alltså om att bygga upp ett förtroende och skapa ett intresse för sig själv. Något som kanske är lättare sagt än gjort.

Henrik Ladström, kommunikationsutvecklare och relationsstrateg

Hemsida: http://www.ladstrom.se
Twitter: Ladstrom

När jag studerade kursen praktisk retorik på Stockholms universitet för några år sedan så var det en speciell händelse som fångade mig särskilt starkt. Kanske gjorde den mig också extra ödmjuk inför talandets konst. Ni känner igen det, eller hur?  Vissa verkar ha det i blodet, talandet. Man lyssnar på vad de säger.  Andra somnar man in på direkt och kommer knappt ihåg att de sagt något. Framförallt inte vad. De har låtit bara helt enkelt, tankarna flög snabbt iväg på egen hand och man undrar om det finns skriftligt underlag att tillgå. Detta är ganska vanligt i politiken faktiskt. Det finns många politiker som är dödstrista att lyssna på. De där som står och rabblar siffror och procent utan uppehåll, vem orkar med det.  För många människor är siffror det enda de är säkra på vad det verkar och orden kommer liksom bort för siffersnacket. Är det sen kompletterat med ett Excelark med senaste bokslutet i 12 punkter så är vi hemma helt i det omöjliga. Ganska trist om det inte är en matteälskande professor på universitet förstås, de kan konsten att berätta om och fylla talen med själ. Men de flesta kan inte det.  Så undvik alltför mycket siffror.

Hur som helst för att återgå till den speciella händelsen. Det var skådespelerskan Stina Eklund som höll en föreläsning vilken gjorde ett bestående intryck. Hon talade i två timmar ungefär och jag kom flera år efteråt ihåg exakt vad hon hade sagt utan att jag hade antecknat ett enda ord. Fantastiskt, eller hur? Det gäller att ha orden i kroppen sa hon. Sannerligen blev det precis så. Skickligt, men så är hon också proffs på att använda både tal och kropp. Många som har talet som jobb borde utöver experter på retorik också ta hjälp av skådespelare.  För att få till det hela med orden i kroppen.

Fast å andra sidan så är det inte bara framförandet som är viktigt. Innehållet i det man säger är också viktigt. Har du inget att säga så är det bättre att vara tyst.  Det låter hårt förstås men det finns få saker som är tråkigare och ointressantare än att lyssna på en som bara snackar och låter utan innehåll.  Man måste ha något att säga, man måste ha orden i kroppen av vilken alltså hjärnan är en del. Inte att förglömma.

Retorik, språk och skrivande har alltid varit en del av mitt yrkesliv. På senare år har ämnet retorik exploderat, det är väldigt kul och bra på alla sätt.  Jag hade vid ett tillfälle förmånen att få träffa Kurt Johannesson som länge var Sveriges ende professor i retorik. Vet ni varför han tog sig tid att komma och föreläsa för oss på Posthögskolan? Jo, för att jag skickade ett handskrivet brev till honom och frågade om han ville komma.  Han uppskattade det mycket. Uppenbarligen gillade han mitt sätt att formulera mig. För mig är det enklare i skrift, för andra är det bättre i talandet och det är också det vi oftast menar när vi talar om retorik idag.  Numera är det legio att retorikexperter analyserar partiledares och politikers olika tal. I varenda tidning får vi veta huruvida slipsen var rätt för tillfället i fråga. Många är duktiga och prickar in vad de sett och hört och så kanske det blir någon ändring till nästa omgång.

Kanske inte att var och en behöver ha partiledarens eller politikerns kompetens i talandets konst. De talar ofta och övar mycket. Men ibland har vi alla behov av att uttrycka oss. Och då kan det vara bra att tänka på ett och annat. Exempelvis den retoriska triaden kan det vara bra att hålla lite koll på, oavsett om man skriver eller talar.

1) Ethos, (läran om etik och moral från grekiskans Ethikos). I korthet enligt Aristoteles så är det att man framstår som en intelligent, moralisk och vänlig person. Ens utstrålning helt enkelt.

2) Pathos, att visa känslor och väcka dem hos lyssnaren.  Att ha kontakt med publiken

3) Logos, att ha något av betydelse att säga. En röd tråd och de ord man använder, någon slags princip för innehållet.  Inte bara svamla alltså.

Vill man veta mer om retorik finns det numera hur mycket information som helst att få genom att söka på Google. Mängder med litteratur, kurser med mera finns att tillgå.

Några ord i korthet som jag lärt mig genom åren är modellen – Tala om vad du ska säga – tala om det – tala om vad du har sagt.  Svårare än så behöver det inte vara.

Och behöver du fusklapp skriv ut ledord med största typsnittet så ser du utan att behöva stirra i ditt papper hela tiden.

Men kom ihåg det där med orden genom kroppen… Engagemanget i det du ska säga måste finnas lagrat där för att du ska nå ut till publiken. Inte lätt kanske, men vem har sagt att det ska vara lätt. Det är bara att öva. Övning ger färdighet…

Mary X Jensen

Bloggen MinaModerataKarameller
Twitter: MaryXJ

Det första, och kanske viktigaste, att klargöra är att de brottsmisstankar som riktats mot Assange än så länge är just misstankar. Var och än har både rätt och skyldighet till rättslig prövning när man misstänks för ett brott, och det är precis just därför beslutet om utlämning är en delseger för vårt svenska rättssystem. Viktigt att klargöra är också att man måste se de här misstankarna fristående från Wikileaks då de de facto inte har någonting alls att göra med Wikileaks; de handlar om att han som privatperson misstänks för våldtäkt. Punkt. Svensk lag gör ingen skillnad på om du råkar vara Wikileaksgrundare eller ej, och då ska sådana aspekter heller inte spela in varken under förundersökningsstadiet eller under den eventuella rättegången.

Så, allt är i sin ordning då? Nja, det finns så klart vissa tveksamheter i hela den här historien. Bara det enkla faktum att Assange, som misstänks för ett brott relativt långt ner i straffskalan, blir aktuell för utlämning ger fog för funderingar kring allas likhet inför lagen. Hade samma situation uppstått med en för allmänheten okänd misstänkt gärningsman hade denne förmodligen aldrig ens blivit gripen i England, och än mindre varit aktuell för någon utlämning.

Vi kan alltså dra slutsatsen att Julian Assanges kändisskap gör honom till föremål för en hårdare granskning, men att denna hårdare granskning inte beror på att det svenska rättssystemet inte följer lagen, utan snarare på att man i normalfallet inte driver sådana här frågor lika hårt. Allt som sker i Assangehistorien är alltså precis enligt lagen, men lagen hade inte tillämpats fullt ut om Assange inte hade varit en kontroversiell kändis och grundare av Wikileaks. Detta tycker i alla fall jag är den intressanta aspekten på det hela; hur ska vi göra för att inte låta människor slippa undan lagens långa arm bara för att det råkar vara ett “mindre grovt” brott de misstänks för?

Hur som helst; det är skönt att vi äntligen kan få bringa viss klarhet i det här fallet, och det är skönt att det engelska rättssystemet visar så stor respekt för det svenska att man väljer att lämna ut honom. Allt annat hade varit väldigt fel.