Nu har årets sista Almedalstalare, SD:s Jimmie Åkesson, just gått av scenen och jag måste erkänna att jag trots allt drar en suck av lättnad. Det var nämligen inte bara årets sista Almedalstal utan också årets längsta. Att det dessutom var ganska intetsägande och mest handlade om hur synd det är om Sverigedemokraterna som ingen vill samarbeta med gjorde det också till det tråkigaste talet.

Efter några inledande minuter med skämtsamheter och hyllningar till publiken stod det ganska snabbt klart att huvudtemat för talet var det parlamentariska läget. Åkesson passade på att använda sin knappa timme i rampljuset till att ge både de rödgröna och Alliansen kängor för både det ena och det andra. Hårdast angrep han Miljöpartiet och kallade bland annat dem för ett klassiskt vänsterparti. Därefter sträckte han ut handen åt både höger och vänster i ett till synes ganska desperat försök att få till stånd ett samarbete eller i alla fall diskussioner kring ett sådant.

Enligt min åsikt var det här ett halvbra tal; invandringsfrågan låg förvisso där i bakgrunden hela tiden men då den inte fick något direkt utrymme yttrade Åkesson heller inga lögner. Istället lade han istället all tid och energi på att leverera ett ganska splittrat tal utan annan huvudtes än att Reinfeldt borde samarbeta med honom. Det är enligt mig ganska korkat att först attackera precis alla politiska motståndare och sedan säga att man vill samarbeta med dem. Kanske kan det helt enkelt vara så att han egentligen inte är så intresserad av att få samarbeta, han är bara intresserad av att glida vidare på martyrskapet som bygger på att ingen vill ha med SD att göra.

Jag kommer inte att skriva speciellt mycket mer om Åkessons tal, mest för att jag tycker att det var så intetsägande att jag har svårt att komma på saker att skriva om. Men jag skulle ändå vilja avsluta med att ta upp en problematik SD har, nämligen att de är ett enfrågeparti. Många Sverigedemokrater skulle säkert protestera mot detta, men jag tycker ändå att det blev extra tydligt i just det här talet då Åkesson valde att inte prata så mycket om invandringen. Talet blev då tråkigt, ganska segt och innehållslöst. Jag har svårt att tro att de försök de nu gör för att bredda sig kommer att lyckas, och om de är strategiska borde de nog snarare hålla fast i invandringsfrågan och fortsätta driva den som de har gjort hittills. Det är ju på den de har mandat att finns med i den offentliga debatten, så alla försök att hitta andra hjärtefrågor kommer att upplevas som ganska tråkiga av både deras kärnväljare och av nya potentiella väljare.

Det här var det sista Almedalstalet för i år och vi vill därför tacka dig för att du har läst våra analyser! Vi kommer så klart fortsätta skriva om annat aktuellt, så du behöver inte glömma bort oss bara för att Almedalsveckan är slut.

Om sisådär 20 minuter påbörjar Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkessons sitt tal i Almedalen. Detta är säkerligen en mycket viktig händelse för många Sverigedemokrater, och en påminnelse om att man nu är ett riksdagsparti.

Vad huvudtemat för Åkessons tal kommer att vara är inte svårt att gissa, det kommer att bli mycket prat om invandringspolitik och invandringsrelaterad brottslighet. Dock tror jag att vi även kommer att få se en hel del prat om det parlamentariska läget i riksdagen just nu. Sverigedemokraterna har som bekant en vågmästarroll just nu och det är väldigt viktigt för Åkesson att påminna om detta. Det är nämligen precis vad de sa sig vilja ha innan valet och det är deras enda stora seger efter att de kom in i riksdagen.

Vi har skrivit otroligt mycket om Sverigedemokraterna i den här bloggen och det finns fortfarande lika mycket att skriva. Men skulle jag sammanfatta hur Jimmie Åkesson argumenterar kan vi förvänta oss en hel del halvsanningar och så kallade fallasier; det vill säga argument som kan tyckas hållbara från början men som visar sig vara felaktiga när man tittar närmare. Exempel på en fallasi som Åkesson ofta använder sig av är att hänvisa till statistik på ett felaktigt sätt; inte allt för sällan kan vi höra honom uttrycka att “mellan 32 och 56 %” har gjort något, vilket så klart är ett alldeles för stort spann för att hänvisa till. Det är ju en väldig skillnad om någonting förekommer en tredjedel av gångerna i förhållande till om det förekommer över hälften av dem.

En annan typ av felaktiga argument, fallasier, Åkesson ofta använder sig av är att låta delen symbolisera helheten, eller att låta helheten symbolisera delen. Detta kan yttra sig i form av att han kanske berättar en kort historia om EN invandrare eller flykting som har gjort någonting dumt, och därmed antyder att det skulle vara talande för alla invandrare. Detta är så klart inte sant och absolut inte hållbart ur ett argumentationstekniskt perspektiv. Samma sak gäller om man säger att de huvuddelen av alla invandrare gör på ett visst sätt, och sedan hävdar att en enskild person därför gör det. Den sistnämnda av dessa två fallasier är inte jättevanlig i Åkessons argumentationer, men kan ändå förekomma i form av att han pratar om exempelvis muslimer ur ett generellt perspektiv (sett till hela världen), och indirekt då gör gällande att det även innefattar svenska muslimer. Problemet med detta är att merparten av världens muslimer inte bor i Sverige och att merparten av dem som bor i Sverige har ungefär samma förhållande till sin religion som den genomsnittlige svensken har till kristendomen.

Avslutningsvis kan jag råda dig som läsare att vara uppmärksam på när Åkesson pratar om Muslimer, vilket han troligen kommer att göra. Det är nämligen inte helt ovanligt att han slänger sig med statistik kring till exempel hur många muslimer som bor i Sverige eller hur många som tycker si och så. Problemet är att det inte förs någon statistik om religiös tillhörighet i Sverige idag, och man kan därför inte hänvisa till sådan statistik. Åkesson fick förra hösten en liten smäll på fingrarna för detta då han i sin uppmärksammande debattartikel i Aftonbladet begick det här misstaget flera gånger, så nu har han förvisso ändrat sin argumentation till att hänvisa till statistik som HAN bedömer som likvärdig; till exempel dansk, engelsk och eller norsk statistik. Var dock kritisk till dessa, då svenska förhållanden inte är exakt de samma som de i Danmark, England eller Norge. Det räcker med att titta på till exempel arbetslöshetsstatistiken för att förstå att länder som på ytan kan tyckas lika mycket väl kan ha stora variationer när man tittar på dem ur ett statistiskt perspektiv.

Och förresten; Åkesson kommer nästan garanterat att prata om det där pengaträdet som inte finns någonstans i vår herres gröna hage. Det gör han alltid. Det är till för att visa på ett falskt dilemma; vi måste välja mellan exempelvis våra pensionärer och att ta in fler invandrare. Detta är så klart inte ett hållbart argument och det ena utesluter inte det andra.

Vi återkommer även med analys av talet efteråt. Välkommen då!