Lyssnandet blir så ett ansvar

”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”, skriver Tomas Tranströmer i dikten ”Från mars-79”. Det är en dikt jag ofta återkommer till när jag upplever ordens stumhet i både politik och kyrka. När den politiska retoriken mer ter sig som snabbt ihopsatta reklamslogans än verklig argumentation. När monologens entonighet överröstar alla nyanser och jag bara blir objekt för de talandes vackra formuleringar. Eller när predikan eller kanske snarare predikanten ställer sig i vägen för Mysteriet självt.

Vi lever i ordens tid i det vi brukar kalla informationssamhället. Men vi lever också i ordets kris. Det politiska språket håller på att tömmas på sitt engagemang, sin vilja till delaktighet och dialog. Kanske därför vi var många som blev glada av Håkan Juholts brinnande installationstal i våras? Kanske därför vi sedan blev besvikna när vi för tusende gången hörde samma bildspråk som om det bara var ett ihopsnickrat säljbudskap med syfte att vinna röster snarare än att förändra världen?

Kanske därför som nattvarden – detta att dela vin och bröd i en gemenskap som bygger på jämlikhet, där ingen får mer än någon annan och där alla är välkomna – har fått ett uppsving i dag? När Ordet inte längre talar till mig eller ens är nåt att lita på blir delandet av måltiden ett gudstilltal.

I den judiska mystiken – kabbalismen – finns en skapelsemyt som menar att världen blivit till först som bokstäver. Skapelseprocessen börjar med att Gud sprider ut alla bokstäver över världen. De skapas som former utan innehåll. Men ensamheten blir för smärtsam att uthärda. Det är inte roligt att vara ett ensamt a eller f eller p. Bokstäverna känner sig övergivna.

De söker då upp varandra och flätar sig in i varandra. I en sorts helig dans knyter de tillvaron samman och stiger fram, sammanflätade, ur skapelsemörkret. Ännu finns smärtan att ha blivit losslitna från urljuset, endast minnet av förbindelsen med Skaparen finns, endast begäret efter liv finns.

Allt var ännu mörker och dansande former.

Men så öppnar sig plötsligt bokstäverna ut mot världen. De kallar tingen till sig för att få ta gestalt i världen. De vill få omsluta tingen och beröras av dem. Så förvandlas de från bokstavskombinationer till ord – till språk.

Denna judiska urmyt kan skönjas i exempelvis filosofen Martin Bubers tankar om dialogen. Utgångspunkten för Buber är människan i världen och att all verklighet är tolkad verklighet. Världen är konstruerad som språk. De språkliga relationerna går mellan Jag – Du  eller Jag- Det.

Bubers etik kretsar kring begreppen ord-svar-ansvar.

Ordet är alltså en sorts appell, ett tilltal men innefattar också en längtan efter svar – ett Duets mottagande. Lyssnandet efter detta svar blir så ett ansvar, ett ansvar att träda in i dialogens relation.

På bokmässan i Göteborg för några år sedan lyssnade jag på ett samtal på temat ”Att uppfatta allt mänskligt”. Tre kvinnor satt framme på scenen: prästen Margareta Brandby Cöster, som skrivit en avhandling om Selma Lagerlöfs lutherska livsförståelse, bibelforskaren och författaren Lina Sjöberg som studerat Sara Lidmans användning av Bibeln samt författaren Kerstin Ekman.

-      Vi kan skapa hur många teorier och ideologier som helst, men människan söker mening, sa Kerstin Ekman och hävdade att berättelsen är meningsskapande. I Bibeln liksom i skönlitteraturen är det berättelserna om människorna som knyter oss till livet, inte trossatserna eller dogmerna.

För vår reformator Martin Luther är Ordet det centrala, inte traditionen eller kyrkoorganisationen eller det fromma levernet. Även om frambäraren av ordet är bristfällig räcker ordet i sig för att väcka tro. Det är ett Guds tilltal och Ordets etik är relationell. Tro är relation.

Författaren och akademiledamoten Lotta Lotass har skrivit avhandling om Stig Dagerman – Friheten meddelad. Dagerman såg skrivandet som ett brobygge mellan honom själv och läsaren. Litteraturen ska vara ett samtal.

Häri ligger både en estetik och en etik. Det gäller att involvera läsaren i ett förhållningssätt till livet. Dagerman ville befria läsaren och medvetandegöra henne om en ”likhet inför livet” vars grundstenar heter solidaritet och förlåtelse.

För Dagerman liksom för en annan av mina favoritförfattare, Lars Ahlin, är texten kommunikation. Ordet är inte skapat utan skapande. Hos de båda sker mötet med läsaren i skärningspunkten mellan det politiska och det existentiella. Det är i det djupast mänskliga som berättelsen sker och den fordrar vårt gensvar i solidariskt handlande gentemot nästan.

I en tid då monologerna tar över i den marknadsanpassade politiken liksom i den förstelnade fundamentalistiska religionen blir framlyftandet av det dialogiska en motståndshandling.

Och inför julen kan vi betänka att bortom konsumismens hets och förtingligandet av tillvaron finns en berättelse som handlar om ett nyfött litet flyktingbarn i stallets krubba och ängelns ord: Var inte rädd.

Människovärdets och livsmodets språk.

Helle Klein

Präst, skribent och debattör

Har under 20 års tid arbetat som politisk journalist varav tio år som politisk chefredaktör på Aftonbladet. Är i dag präst i Sofia församling i Stockholm och driver tillsammans med en prästkollega den teologiska tankesmedjan Seglora smedja och är chefredaktör för dess nättidning seglorasmedja.se