Retorik utan panik

Retorik brukar beskrivas som konsten att tala eller konsten att övertyga. För mig är retorik kommunikation, dvs. en tvåvägsprocess där man utbyter tankar, åsikter eller information. Det betyder att jag måste veta vad jag vill, var jag är och vilka jag är tillsammans med. Min grundregel är nämligen att kommunicera på mottagarens villkor.

Det betyder inte att jag tänker säga det som åhörarna vill höra. Ofta är det tvärtom, dvs. det finns ett motstånd mot det jag kommer att framföra, men jag vill vara på samma ”våglängd”. En del i förberedelsen blir därför att vara på samma plats en bra stund innan. Det kan handla om att från början delta i det (torg)möte där jag senare ska tala eller att sitta med som publik i den salong där jag senare ska stå på scenen. Framför allt gäller det att lyssna. Att vara en god talare innebär att vara en god lyssnare. Jag lyssnar på det som sägs före och jag lyssnar på reaktionerna. Jag känner av stämningen helt enkelt, så att jag själv kan knyta an till samma närvaro som är publikens.

Att kommunicera på mottagarens villkor är också att ha kunskap om hur språket är bärare av samhällets maktstrukturer. Språket är t.ex. en synnerligen stark bärare av genuskontraktet. Alltifrån den första spädbarnsgråten och till sista andetag uppfattar vi det som sägs olika, utifrån föreställningar om könens olika ställning och status. ”Flaggan i topp – det blev en med snopp!” eller ”Det blev en utan grej – det blev en tjej!”. Det här är väl kända fakta men uppmärksammas sällan i retorikdiskussionen. När ett spädbarn gråter och sägs vara en pojke uppfattar de som lyssnar att ”han är arg!”. När samma gråt sägs komma från en flicka uppfattas det som att ”hon är ledsen”. Handlingarna som följer blir olika. Man tröstar inte någon som är arg. Könsstereotyperna ges liv i språket. Ett förskolebarn associerade ”kvinna” med händer och ”man” med portfölj. Fortfarande uppfattas flickor i skolan som väldigt pratsamma när de talar nästan lika mycket som pojkarna. Listan kan göras lång. Slutsatsen är att vi kommunicerar med kön, inte med människa.

Den politiska sfären är inget undantag. Den kommunicerande sfären (media) är inte heller något undantag. Tvärtom finns det stora förstärkningseffekter. Generellt gäller att kvinnor skildras personligt och män politiskt. Kvinnors handväskor kan skapa rubriker men inte mäns dyra slipsar eller armbandsklockor. Lite tillspetsat kan man säga att kvinnor är yta, män är innehåll.

Dystert? Inte alls! Det gäller bara att vara väl förberedd och möta verkligheten med genusglasögonen på näsan, ett gott humör och några fasta förhållningsregler:

- Håll låda!
- Låt dig inte avbrytas, tala på både inandning och utandning.
- Se till att få sista ordet. Håll koll på studioklockan! (Gäller direktsändning).
- Säg bara det du tror på – ljug inte även om du inte säger allt!
- Var personlig, ta exempel, men skilj på personligt och privat.
- Skit i vad folk tycker! Hur du än gör/ser ut så är det fel eller för mycket när du är kvinna.
- Skaffa/skapa allianser/nätverk.
- Var rädd om din egen verklighet och låt den vara befolkad av riktiga människor!

..   

Gudrun Schyman

Föreläsare och företrädare för Feministiskt Initiativ

Hemsida: www.schyman.se
Twitter: @gudschy