Säg det du tänker på, men tänk på vad du säger
Det finns lägen där ett ärligt svar är diskvalificerat på förhand.
Låt oss säga att du går på stan utan att egentligen vara på väg någon särskild stans. Du har inte bråttom, har inget mål och är på det stora hela mer upptagen med att känna den generella stämningen än att göra någonting särskilt. Allting som ska göras är förlagt till ett mentalt “senare”, och nuet är ett av de där sällsynta undantagstillstånden där “måste” är ett akademiskt begrepp. En tillfällig lugn stund, med andra ord.
Tills en arg någon kommer framrusandes och vrålar “vad i helvete håller du på med?!”.
De ärliga svaren – att du bara går omkring, att det är en härlig dag, att det är trevligt att flanera, att du inte förstår frågan – kommer inte riktigt att duga. Situationen tillåter inte för ärlighet, och det är upp till dig att tänka snabbt för att hitta någonting att säga som faktiskt fungerar.
Det finns något av en vurm för det spontana uttrycket, talet direkt från hjärtat, den ofiltrerade sanningen. Det som sägs spontant i ögonblicket är mer värt än det planerade, förberedda. Det är mer genuint, mer autentiskt, mer äkta.
Det är också något av en lögn, eftersom de bästa spontana talen är långt mer planerade än någon vill erkänna.
Samtidigt finns det också en vurm för yttrandefrihet. Tanken om rätten att yttra sig och göra sin röst hörd har orsakat massmobiliseringar världen över – inte minst den arabiska våren och den nu pågående manifestationen på Wall Street. Och det med rätta – sanningen argumenterar inte för sig själv, och om inte gatorna fylls med folk som skanderar den under omisskännliga former så tenderar den att glömmas bort.
Problemet med yttrandefrihet är att den är brutalt brutal mot tanken om det spontana uttrycket. Konkret yttrandefrihet uppstår i de spontana situationerna, just i de där lägena då ärligheten är diskvalificerad på förhand. Yttrandefrihet är det som händer när någon frågar vad i helvete man håller på med, och konsten att använda denna frihet ligger i att veta vad man håller på med. Och att sedan göra det.
Det ligger i sakens natur att retoriken är nödvändig här. Vi kan gå tillbaka till Aristoteles definition av begreppet, det vill säga förmågan att i varje läge finna de medel som kan användas för att övertyga, och se hur det hör ihop med att veta vad man gör. Den som letar efter medel att övertyga med har redan full koll på vad som ska övertygas om, och har redan börjat tänka på hur situationen ser ut. Vad är på gång, och vad kan jag göra utifrån detta? Om och när tillfället att yttra sig uppstår, hur kan jag då säga det jag egentligen vill ha sagt?
Det finns två sätt att göra saker på. Å ena sidan kan man veta vad man gör, och göra sitt bästa. Å andra sidan kan man göra saker utan att veta vad man gör, och försöka chansa sig fram i tillvaron.
För yttrandefrihetens bästa behöver vi lite mer av det förra, och lite mindre av det senare. Ty sanningen argumenterar aldrig för sig själv, och om de som intar gator och torg inte har någon aning om hur de kan hjälpa den på traven.
Låt inte tanken om det spontana ta ifrån dig makten att använda din yttrandefrihet. Plocka upp en bok om retorik, samla några vänner och börja öva upp era retoriska superkrafter. Upptäck att det är lättare gjort än sagt, och känn sedan det där självförtroendet som bara kommer av att veta att man kan säga vad man menar och mena vad man säger. På riktigt.
Och om någon vrålar en fråga om vad du håller på med när du går omkring och inte gör någonting särskilt, vråla då tillbaka att det är en himla dum fråga. Oftare än inte vet vrålaren nämligen inte vad hen gör, och blir förvånad över att upptäcka att det faktiskt är en dum fråga.
I alla fall just där och då.
Johanna Drott
Twitter: Sargoth
Blogg: http://magnihasa.blogspot.com
