Retorikpanik

Låt mig gå rakt på sak: Jag hatar retorik. Ja, jag vet att det är en åsikt som säkert är både generaliserande och illa underbyggd. Jag har bara hört så mycket beröm för ”lugn” och kritik mot att vara ”aggressiv” från dem jag nu kritiserar att jag inte kan motstå frestelsen att vara just det senare. Jag har fått nog av pratet om hur andra pratar.

Kanske borde jag ändå anpassa mig till formen som ödmjuk och resonerande och framkasta det hela som en fråga: Vad tillför egentligen retorikexperterna det offentliga samtalet?

Det är nämligen där jag har mött dem: I tidningar, i radio, i tv, i alla samtal om politik på senare år syns det mig som om en yrkeskår flockats likt bibliska gräshoppor över fattiga skördar: retorikexperterna. Att låta politiker tugga floskler i tv är illa nog. Att låta en så kallad retorikexpert idissla om dem ytterligare en gång borde vara åtalbart. Det tillför absolut ingenting.

En illustration. I valrörelsen 2010 slölyssnade jag på en debatt mellan partiernas ekonomiska företrädare. Samma debatt bevakades i SvD, där vi fick läsa att: ”Retorikexperten Katti Sandberg följde debatten och noterade att Thomas Östros valde att spela på orättvisor han anser regeringen har skulden till. När Anders Borg spelade mer på att alliansen är ansvarstagande för Sverige.” Jo, jag tror inte att någon kunde undgå att notera det, och då försökte jag ändå läsa en bok samtidigt. För att vara ärlig tror jag inte att de som missade debatten helt undgick att ”notera” det heller.

Och så fortsatte det: ”Östros sa till exempel att Alliansen har sänkt skatten för de 10 procenten som är rikast. Det är väldigt tydligt vad han egentligen tycker då.” Jo, det var väl därför han sade det. Sandberg gav sig också in på en fundering kring vilka som kunde beröras av att Anders Borg konstaterar att det blir dyrare att köra bil om man höjer bensinskatten: ”Det är ett elegant sätt att direkt involvera hela väljarkåren, i alla fall de som har bil.” Nähä!? Och så får vi veta att ”Borg gav Östros en match i dag, helt klart.” vilket antas vara så fångande att det blev rubrik. Tänk, jag trodde att det var vad alla valdebatter gick ut på.

Katti Sandberg har säkert sina förtjänster och insikter, det är inte det. Jag tror inte att någon människa skulle kunna säga något intelligent givet formatet att man ska prata om andras prat. Tidigare var det inte ovanligt att bjuda in ledarskribenter och tyckare i diverse studior för att prata om vad partiledare debatterat. Det skulle gärna ske i det förment neutrala formatet att tyckarna inte skulle ge sin egen syn på vad andra sagt, utan förmedla vad de trodde att allmänheten uppfattat av vad partiledarna sagt.

Jag har själv ställt upp i den typen av program och varit medskyldig till det förvirrade svammel som naturligtvis blev resultatet. Ett sammelsurium av illa dolda förhoppningar, lösa spekulationer och prat om politik som taktik och strategi, på tryggt avstånd från ställningstagandets sak, substans och argumentation. Det skäms jag fortfarande för, och jag medger att det följande är sten i glashus. Men jag kastar ändå.

Retorikexperternas intåg i det politiska samtalet har nämligen ytterligare förfinat dess fördumning. Plötsligt handlar allt om hur partiledarna sade det vi redan vet att de sade. Subjektiva intryck av humör och röstläge. Retorikexperterna delar ut beröm för lugn och kritik mot att vara aggressiv. Ibland vänder de på det och kritiserar bristande engagemang och imponeras av ”patos”. Och i slutänden visar det sig att de ofta anser att den de håller med i sak också gjort det bästa intrycket.

Som en talekonstens amatör vet jag förvisso hur värdefullt det är att tänka några varv kring hur, för vem och i vilket sammanhang man presenterar saker och ting, och att andra kan vara ytterst behjälpliga i detta. Man behöver säkert inte heller vara världens bästa talare för att hjälpa andra att bli bra på att tala, lika lite som fotbollstränare är bäst på att spela fotboll. Men visst är det ändå pikant att den yrkeskår som utger sig för att vara experter på talekonst och att få fram sitt budskap fyller det offentliga samtalet med så mycket tomt prat om andras pratande?

Så, nu har jag lättat mitt hjärta och sagt det jag ville ha sagt om retorik. Nu pratar vi inte mer om det.

Mattias Svensson
Twitter: @mattias_neo