Archive for: September, 2011

Angående retorikexperter

Sep 29 2011 Published by under Politik i allmänhet, Retorik i allmänhet

I måndags publicerade vi ett gästblogginlägg av Mattias Svensson som förklarade sig väldigt kritisk till den uppmärksamhet man ger retorikexperter i media. Jag tror att han förväntade sig att vi skulle motsätta oss detta, och kanske till och med bli lite sura, men faktum är att vi håller med honom i sak. Ett viktigt påpekande är dock att vi inte sätter likhetstecken mellan retorik som ämne, retoriker och retorikexperter, vilket Mattias Svensson lite slarvigt eller mycket medvetet gjorde.

Men låt oss börja från början; för att kunna föra den här diskussionen är det viktigt att ha väl definierat för sig vad vi menar med begreppet retorikexpert. I grund och botten är själva begreppet ”retorikexpert” något som är påhittat av media för att på ett enkelt och snabbt sätt förklara för tidningsläsare och tevetittare vad som ger en viss person rätten att uttala sig i en viss fråga. Lite kuriosa är att ordet ”retorikexpert” ibland tycks vara det tyngsta retorikrelaterade epitetet man kan få i svensk media idag, då till exempel Svd.se hellre kallade professorerna Anders Sigrell och Brigitte Mral för retorikexperter än för vad de faktiskt är; retorikprofessorer. Det är möjligt att det är jag som är färgad av för mycket universitetsstudier, men i min värld väger professorstiteln alltid tyngre än titeln ”expert”.

Hur som helst, med det sagt skulle jag vilja gå vidare till att förklara var jag tror problemet ligger, nämligen i att retoriken som ämne reduceras för att bli mer lättsmält och lättförståeligt. Även här har media ett stort ansvar, även om jag inte direkt kan klandra dem. Medialt utrymme är dyrbart och måste vägas på guldvåg varje gång något ska publiceras. Därför finns det så klart inte utrymme för omfattande retoriska analyser där man tar till vara på retorikens fulla kraft. Istället blir det gärna utlåtanden i stil med ”den där meningen var snygg” eller ”den där slipsen fungerade mindre bra”.

Lösningen på problemet är så klart svårare att erbjuda, men som jag ser det bör man inte förhasta sig och hänga alla retorikexperter eller slänga ut dem från nyhetsrapporteringen. Istället bör man försöka se att det finns nyanser även inom retoriken; för att vara skicklig på att analysera politisk retorik krävs det att man har en stor förståelse för politiken man kommenterar. Samma sak gäller om man ska uttala sig om kungens presskonferens i samband med förra årets älgjakt; man behöver en stor förståelse för journalistik fungerar. Om vi hela tiden envisas med att låta människor som inte kan ett ämne kommentera just det ämnet kommer vi att fortsätta få dåliga analyser som fokuserar mer på kroppsspråk, kläder, självklarheter och liknande, än på det som faktiskt kan vara intressant ur ett retoriskt perspektiv.

Retoriken som ämne har en enorm inneboende kraft. Jag ska inte fördjupa mig något närmare i detta just nu, men retorik är mycket mer än bara ”konsten att övertyga” – det är konsten att förstå mänsklig kommunikation. Lyckas man förstå orden och varför en person har valt just dem, kan man också komma närmare att förstå hur personen tänker och resonerar. Men då krävs också att man förstår ämnet personen pratar om, annars kan man aldrig uppfatta de små nyanserna och meningsförskjutningarna vissa ordval ger.

Avslutningsvis tänkte jag ge ett belysande exempel; vi har idag 4 verksamma professorer i Sverige, och minst fyra gånger så många doktorer. Man måste vara ganska naiv om man tror att våra universitet och högskolor skulle kunna sysselsätta lågt räknat ett tjugotal heltidsanställda forskare inom ett ämne, om det ämnet inte hade mer djup än att komma fram till självklarheter.

För att citera den första Transformers-filmen: retorik är ”more then meets the eye” i media!

No responses yet

Gästblogg: Mattias Svensson

Sep 26 2011 Published by under Gästbloggare, Retorik i allmänhet

Retorikpanik

 

Låt mig gå rakt på sak: Jag hatar retorik. Ja, jag vet att det är en åsikt som säkert är både generaliserande och illa underbyggd. Jag har bara hört så mycket beröm för ”lugn” och kritik mot att vara ”aggressiv” från dem jag nu kritiserar att jag inte kan motstå frestelsen att vara just det senare. Jag har fått nog av pratet om hur andra pratar.

Kanske borde jag ändå anpassa mig till formen som ödmjuk och resonerande och framkasta det hela som en fråga: Vad tillför egentligen retorikexperterna det offentliga samtalet?

Det är nämligen där jag har mött dem: I tidningar, i radio, i tv, i alla samtal om politik på senare år syns det mig som om en yrkeskår flockats likt bibliska gräshoppor över fattiga skördar: retorikexperterna. Att låta politiker tugga floskler i tv är illa nog. Att låta en så kallad retorikexpert idissla om dem ytterligare en gång borde vara åtalbart. Det tillför absolut ingenting.

En illustration. I valrörelsen 2010 slölyssnade jag på en debatt mellan partiernas ekonomiska företrädare. Samma debatt bevakades i SvD, där vi fick läsa att: ”Retorikexperten Katti Sandberg följde debatten och noterade att Thomas Östros valde att spela på orättvisor han anser regeringen har skulden till. När Anders Borg spelade mer på att alliansen är ansvarstagande för Sverige.” Jo, jag tror inte att någon kunde undgå att notera det, och då försökte jag ändå läsa en bok samtidigt. För att vara ärlig tror jag inte att de som missade debatten helt undgick att ”notera” det heller.

Och så fortsatte det: ”Östros sa till exempel att Alliansen har sänkt skatten för de 10 procenten som är rikast. Det är väldigt tydligt vad han egentligen tycker då.” Jo, det var väl därför han sade det. Sandberg gav sig också in på en fundering kring vilka som kunde beröras av att Anders Borg konstaterar att det blir dyrare att köra bil om man höjer bensinskatten: ”Det är ett elegant sätt att direkt involvera hela väljarkåren, i alla fall de som har bil.” Nähä!? Och så får vi veta att ”Borg gav Östros en match i dag, helt klart.” vilket antas vara så fångande att det blev rubrik. Tänk, jag trodde att det var vad alla valdebatter gick ut på.

Katti Sandberg har säkert sina förtjänster och insikter, det är inte det. Jag tror inte att någon människa skulle kunna säga något intelligent givet formatet att man ska prata om andras prat. Tidigare var det inte ovanligt att bjuda in ledarskribenter och tyckare i diverse studior för att prata om vad partiledare debatterat. Det skulle gärna ske i det förment neutrala formatet att tyckarna inte skulle ge sin egen syn på vad andra sagt, utan förmedla vad de trodde att allmänheten uppfattat av vad partiledarna sagt.

Jag har själv ställt upp i den typen av program och varit medskyldig till det förvirrade svammel som naturligtvis blev resultatet. Ett sammelsurium av illa dolda förhoppningar, lösa spekulationer och prat om politik som taktik och strategi, på tryggt avstånd från ställningstagandets sak, substans och argumentation. Det skäms jag fortfarande för, och jag medger att det följande är sten i glashus. Men jag kastar ändå.

Retorikexperternas intåg i det politiska samtalet har nämligen ytterligare förfinat dess fördumning. Plötsligt handlar allt om hur partiledarna sade det vi redan vet att de sade. Subjektiva intryck av humör och röstläge. Retorikexperterna delar ut beröm för lugn och kritik mot att vara aggressiv. Ibland vänder de på det och kritiserar bristande engagemang och imponeras av ”patos”. Och i slutänden visar det sig att de ofta anser att den de håller med i sak också gjort det bästa intrycket.

Som en talekonstens amatör vet jag förvisso hur värdefullt det är att tänka några varv kring hur, för vem och i vilket sammanhang man presenterar saker och ting, och att andra kan vara ytterst behjälpliga i detta. Man behöver säkert inte heller vara världens bästa talare för att hjälpa andra att bli bra på att tala, lika lite som fotbollstränare är bäst på att spela fotboll. Men visst är det ändå pikant att den yrkeskår som utger sig för att vara experter på talekonst och att få fram sitt budskap fyller det offentliga samtalet med så mycket tomt prat om andras pratande?

Så, nu har jag lättat mitt hjärta och sagt det jag ville ha sagt om retorik. Nu pratar vi inte mer om det.

 

Mattias Svensson
Twitter: @mattias_neo

No responses yet

Gästblogg: Emma Marie Andersson

Sep 19 2011 Published by under Gästbloggare, Retorik i allmänhet

Det är dags att införa retorik i skolan

 

En god vän till mig har börjat jobba som kranförare. Han sitter ungefär femtio meter upp i luften och när jag bröt ihop i en rysning, så sa han att höjden inte var några problem. Däremot så behövde han vänja sig vid svajandet kranen åstadkommer. Tricket var att veta att den måste svaja, för om den inte gjorde det, skulle den gå av för minsta lilla, berättade han.

Det kändes bekant. För mig handlar retorik väldigt mycket om att undvika att gå av på mitten. Man måste nästan svaja något lite i sin grundinställning, för att det ska hålla i längden. Men det är också anledningen till att jag känner mig smått illamående av sjösjukan mellan varven. Att tillåta sig att ta in synpunkter och intryck för att testa sina ställningstaganden, och dessutom göra det offentligt, kan ta sig såna fysiska uttryck. I alla fall för mig.

Faktum är att vid de tillfällen jag mått som mest illa, har det varit som “bäst” resonerat — det märker jag på både gensvar och min egen förvåning när jag upptäcker att något farligt faktiskt inte hänt på grund av att jag vågade mig ut. Tyvärr gör det inte att det blir lättare nästa gång — jag önskar nästan att det vore så. Min (vår, antagligen) reaktion är en naturlig process som vi har på gott och ont, och skulle den försvinna skulle det innebära andra svårigheter för oss som människor, misstänker jag.

Det här visste inte jag existerade som problem förrän jag började skriva på allvar själv och jag har tänkt på det mycket när kommentarsfältsdebatten har dragit fram. Nånstans på vägen har den goda retoriken fått ge vika för klickstatistik och handen på hjärtat, vi är mer benägna att klicka på det som är uppseendeväckande än det som är genomarbetat och tänkvärt.

Vi belönar kort sagt den dåliga eller rent av icke-existerande retoriken och undrar sen vad som hände med den goda journalistiken, exempelvis. Kanske spelar det roll dessutom, att man ju faktiskt mår lite illa när man tillåter sig svaja så smått. Enklast att låta bli, så man slipper olustkänslorna. Win-win, som det brukar kallas, även om olust säljer ironiskt nog.

Såklart blir debatten lidande — få vet nog ens hur en debatt ska genomföras idag utan att klistra på underhållsvärden som skrikmatcher verkar anses vara. Eller hur det skulle se ut utan PR-retoriska knep som ställs mot varandra och sedan poängsätts. Svarta kameler utdelas i politik och dokusåpor, de enkla vägarna premieras och vi tycks inte vilja se det som ett problem.

Som jag ser det behöver helt enkelt alla känna på den här sjösjukan. Ge t.ex. skrivandet en ordentligt möjlighet emellanåt. Det spelar ingen roll om man brister i grammatik eller retorisk grundläggande kunskap, de flesta av oss tänker ändå med magen. Att ge uttryck i ord för vad den säger åt oss är en nyttig övning.

Jag är säker på att de flesta som skriver något sånär regelbundet på åsiktssidor har börjat med en föresats när de satt pennan på papperet för att inse att de egentligen inte alls tycker så som de trodde, när de börjar reda ut de trassliga tankegångarna. Tro mig, det händer jätteofta.

Man behöver faktiskt inte publicera sig, bara det där med att skriva, flytta om stycken, korta ner, lägga till, formulera om tankegångar som när vi ser det nedskrivet är så tydligt behöver justeras, är oerhört bra hjärnjumpa. Men trycket att man på ett eller annat vis måste vara underhållande har gjort att tröskeln känns oöverstiglig.

“Jag kan inte skriva” säger flera till mig när jag föreslår att de ska prova på att sätta det de just sagt till mig på pränt. Ungefär som att den kunskap och frågeställning de bär på måste uppnå verkshöjd, annars duger det inte. Jag blir ofta missuppfattad när jag skriver. Inget förskräckligt händer på grund av det. Jorden går inte under när jag stavar fel, eller ens tycker fel — även om kroppen ibland säger till mig att låta bli med hopsnörd hals och illamående.

Att tycka annorlunda, veta olika saker gör saker bara mer intressanta om man tillåter sig lite “svaj” i  tillvaron, det tillför fler färger på paletten. Jag vill att fler gör denna fantastiska erfarenhet.

Det är dags att införa retorik i skolan. Vi behöver lära oss från grunden att det vi tycker faktiskt har rätt att ta utrymme. Inte för att någon har behov av att bli underhållen utan för att vi behöver träna våra hjärnor att våga ta steg framåt, även om det verkar lite läskigt just då.

Den svajande kranen i all sin läskighet är en trygghet, en försäkring om att saker och ting fungerar och att den inte går sönder. Det är nåt vi alla behöver lära oss.

 

Emma Marie Andersson

http://opassande.se/
Twitter: opassande
Google+: Emma Marie Andersson

9 responses so far

En liten riksdagsprognos för hösten

Sep 16 2011 Published by under Politik i allmänhet, Sverigedemokraterna

akessonfd En liten riksdagsprognos för hösten

Det har varit lite dåligt med bloggandet den senaste tiden, men både jag och Lisa har haft fullt upp med att skriva på de två nya böckerna. Den första, som utkommer 13 oktober, har fått byta namn precis innan den skickades till tryck och heter nu Pluggproffsens guide till att lyckas på universitetet. Den andra, som utkommer i mitten av januari och heter Ordet är ditt – Vardagsretorik för alla, är den vi sliter som bäst med just nu. Deadline är nämligen i mitten av oktober så vi har fullt upp med att få klart allting nu.

Hur som helst, som de flesta politiskt intresserade nog redan vet var det i går öppnande av riksdagen efter sommaruppehållet. Själva öppnandet innehöll ganska få överraskningar; Jimmie Åkesson hade folkdräkt, några andra sverigedemokrater vägrade gå till storkyrkan för att det var en imam och en rabbin där, kungen höll ett ganska dåligt tal och Fredrik Reinfeldt höll ett tal som till två tredjedelar handlade om hur viktigt det är att ta ansvar för ekonomin. Lite kul var dock att Reinfeldt introducerade ett nytt ord; skuldstorm, som vi nog kommer att få höra fler gånger det närmaste året.

Men vad kan vi då förvänta oss av det kommande riksdagsåret? Kommer det bli regeringskris? Kommer Miljöpartiet utöka sitt samarbete med Alliansen? Kommer Centerpartiet bli mer högljudda nu när Annie Lööf (med största sannolikhet) blir vald till partiledare? Ja, det finns många spännande möjligheter för Sveriges politiska utveckling det närmaste året, men om jag får våga mig på en gissning kan vi nog förvänta oss ett ganska tråkigt mellanvalsår utan direkta överraskningar. Jag tror nämligen att så gott som samtliga riksdagspartier föredrar stiltje framför politiskt kaos. De kommer därför sitta relativt stilla i båten, trots att det finns ganska goda chanser att välta den om man skulle vilja. Att Alliansen vill att riksdagsåret ska förflyta så lugnt som möjligt är ju inte speciellt svårt att förstå. De har allt att vinna på att få fortsätta regera oemotsagda, även om det innebär att de till exempel får offra det femte jobbskatteavdraget (och kanske också den sänkta restaurangmomsen, då varken V, S, eller SD vill ha den. Möjligen kan den bli föremål för förhandlingar mellan Mp och Alliansen, men jag har faktiskt lite svårt att se vad Alliansen skulle kunna erbjuda Mp i gengäld). Socialdemokraterna å sin sida vill nog inte heller röra om för mycket i grytan, i varje fall inte än, då Juholt fortfarande är relativt ny på sin post och de allra flesta opinionsundersökningarna säger att Alliansen skulle vinna ett eventuellt nyval.

När det gäller Sverigedemokraterna kan vi nog förvänta oss att de fortsätter på samma spår som de inledde sin riksdagskarriär med, nämligen att spänna musklerna när det passar dem och i övrigt inte ha speciellt mycket inflytande över någonting alls.

Sammanfattningsvis kan vi alltså förvänta oss ett ganska tråkigt riksdagsår utan varken stora med eller motgångar för den sittande regeringen. Vad som däremot kan tänkas bli intressant är det partipolitiska spelet utanför riksdagen. Både V och C ska ju till att välja nya ledare, fler och fler inom KD kräver Hägglunds avgång och de mindre partierna i Alliansen är allmänt missnöjda med att inte få tillräckligt mycket utrymme att växa som en direkt följd av samarbetet. Jag tror till exempel att Annie Lööf kan tänkas bli lite obekväm för Reinfeldt, och om han skulle försöka blidka henne med mer inflytande kommer Kristdemokraterna att kräva samma sak.

Hur som helst; det kommer nog inte vara direkt brist på saker att blogga om under hösten, så vi lovar att komma igång ordentligt med det nu när till och med riksdagen har kommit tillbaka från sommarlovet.

No responses yet

Gästblogg: Kent Persson

Sep 12 2011 Published by under Gästbloggare

Vad vore politik utan retorik?

Vad vore politik utan retorik? Förmodligen mycket tråkigare, för att politiken ska bli levande och intressant krävs nämligen en god retorik. Givetvis måste det politiska hantverket göras ordentligt. Sakpolitiken måste vara ordentligt genomarbetad, trovärdig och genomförbar om man vill vinna val. Sakpolitiken måste också bygga på visioner som är grundade i partiets värderingar och ideologiska bas. Men när den hemläxan är gjort måste man också fundera igenom hur den ska kommuniceras.

Det är med en god retorik som människor kan nås, beröras och bli påverkade av politikens budskap. Därför är det lika viktigt att för politiken att arbete lika hårt med retoriken som med det politiska hantverket. Egentligen är det ingen skillnad mellan muntlig och skriftlig retorik, för ska man lyckas krävs det träning och hårt arbete. Det finns inga genvägar, utan det krävs träning och hårt arbete. Detta är som bekant inget nytt. Retoriken grundlades av de gamla grekerna för att just kunna nå ut med sitt budskap och kunna påverka människor med sina idéer.

Att kunna beröra och påverka människor med sin retorik är väsentligt om man vill vinna människors förtroende. En av politikens stora världsstjärnor vann valet mycket tack vare sin enorma retoriska förmåga. Obama vann presidentvalet mycket tack vare sin enastående förmåga att beröra människor. Men även i Sverige så har vi duktigare retoriker. Olof Palme, Göran Persson, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt är alla exempel på duktiga retoriker som lyckats vinna val på sin politik, sitt ledarskap och sin retorik.

Ingen föds med en fulländad förmåga att kunna utrycka sig med en god retorik. Det krävs träning. En del har talets gåva och givetvis är det då lättare att utvecklas till en god retoriker. Den skriftliga retoriken handlar än mer om träning. Det krävs att man skriver och utvecklas i takt med den volym man skriver. En del har givetvis det lättare att lära sig retorik, men de flesta kan bli bra retoriken genom hårt och tålmodigt tränande. Men ingen är så bra att man kan låta bli att träna och förbereda sig. Marget Thatcher, en erkänt duktigt retoriker, tränande till exempel hela sin karriär hårt i detta. Det sägs att Thatcher tränande sin retorik en gång i veckan för att kunna bli än bättre. Göran Persson har berättat att han tränade tal och anföranden i bilen.  De flesta ledande politiker tränar och utvecklas kontinuerligt och inför stora tal eller anföranden arbetas också detta igenom för att det ska bli så bra som möjligt. Retoriken sitter inte av sig, den måste liksom mycket annat underhållas och utvecklas.

En god retorik gör politiken roligare, mer levandet och mycket mer intressant. Därför är det viktigt att politiken arbetar aktivt med att förbättra sin retorik. Ytterst handlar det om att skapa ett intresse för politiken och demokratin för att få fler människor engagerade. Politikens stora utmaning är väl dock i sanningens namn att ägna sig mer åt den retorik som är positiv och som lyfter fram sina egna idéer. Skulle var och en av politikerna göra det skulle vi slippa pajkastning och alltför hårda ord. Fokus för den politiska retoriken borde vara att just föra fram sina förslag på bästa sätt.

Politik och retorik hänger lika mycket ihop som kärlek och kyssar. Kärleken dör utan kyssar och politiken blir ointressant utan retoriken.

Kent Persson

Twitter: kentpersson
Blogg: http://kentpersson.wordpress.com

One response so far

Gästblogg: Björn ‘Beelzebjörn’ Nilsson

Sep 05 2011 Published by under Gästbloggare

Hej läsare.

Det du behöver veta om mig, är att jag kallar mig Beelzebjörn på internet, heter Björn Nilsson egentligen, och är en politisk aktivist med internet som huvudsaklig plattform. Jag gick från att vara ett kommentarstroll till att bli bloggare lite av en olyckshändelse för två och ett halvt år sedan, när jag aktiverade mig i Piratpartiet. Jag fortsatte efter att jag lämnade partiet, och är numera parti- och blocklös, vilket jag trivs utmärkt med. Mina främsta drivkrafter är att jag är arg, oroad och besviken. Jag är ateist, antirasist, och intresserar mig främst för informationspolitik och demokrati- och medborgarrättsfrågor.

Den senaste tiden har jag blandat mig i debatten om debatten, apropå Sverigedemokraterna, näthat och media, vilket jag kommer att återkomma till längre ned… Och just det – jag skriver ofta ganska långa inlägg. Hoppas du kan ha tålamod med det.

—————————————

Språk, trolltyg och demokrati

 

För en kortare tid sedan fick jag en förfrågan av Totte att gästblogga här på ämnet effektiv kommunikation och retorik. Jag tyckte det lät lite kul, och tackade ja. Kort därefter förstod jag att jag skulle inleda en serie gästinlägg, och att jag hamnat i milt sagt celebert sällskap.

Ingen press :)

Nu är det ju inte så att jag brukar känna mig särskilt besvärad inför att uttrycka mina åsikter om saker och ting, utan snarare tvärtom – jag känner mig mer besvärad inför prospektet att låta bli, ställd inför den helt otroliga möjligheten att få ännu en arena att sprida mina tankar om saker och ting i.

… På gott och ont, ska jag tillägga. Ibland vräker man ju som bekant ur sig något ogenomtänkt, och sedan har man bara att inta en ödmjuk hållning när man blir rättad. Eftersom det där inte allt för sällan händer just mig, har jag blivit rätt bra på att ta de tillfällena som en chans att lära mig saker, snarare än som ett personligt nederlag. Tur är väl det, eftersom jag har valt nätet som mitt forum, vilket innebär att jag inte har makten att sopa mina klavertramp under mattan. Internet glömmer aldrig. Hur mycket du än raderar, kommer det du publicerat ändå med största säkerhet ligga kvar någonstans därute.

Nå, Tottes enda villkor för det här inlägget är att det på något sätt ska handla om “retorik och effektiv kommunikation”, och ville jag göra en generös tolkning skulle jag ju kunna läsa det som att vad jag än valde att skriva här skulle kunna sägas vara inom ämnet, eftersom jag inte gärna KAN skriva något som liknar en sammanhängande text utan att avslöja en hel del om min syn på just retorik och kommunikation.

Här drar jag mig osökt till minnes hur jag en gång blev vittne till hur Alf Svensson (kd) höll tal inför en grupp om några dussin seniorer. Han stod med blicken i fjärran, i samma ställning hela tiden, och talade i samma tonläge i närmare 40 minuter. Jag tror det var ungefär så länge, åtminstone. Det kändes som flera timmar, och jag minns inte ett ord av vad han sa. Vad jag däremot minns är att en stor del av hans åhörare satt i sina stolar och sov redan halvvägs in i talet, och mer än hälften verkade ha nickat till när det var dags för applåder och kaffe.

Alf (eller möjligen kaffedags) fick generöst med applåder, och trots att han omöjligen kan ha missat att han talat inför en till stor del sovande publik, verkade det inte stört honom det minsta. I rättvisans namn måste jag erkänna att jag bara sett Affe in action en gång, och det är ju möjligt att han är en enmans-karneval annars. Motsvarigheten till det där i den digitala världen är alla dessa twittrande politiker som aldrig svarar på något, utan bara ägnar sig åt att basunera ut sina åsikter.

Effektiv kommunikation?

Det här med retorik är annars något jag egentligen aldrig fördjupat mig i. Inte för att jag inte velat, utan för att det förnekats mig. Retorik brukade vara ett obligatoriskt ämne i skolan en gång i tiden, lika självklart som matematik är i den svenska skolan idag. Läser man om retorik på till exempel wikipedia är det svårt att förstå varför retoriken försvann från läroplanen, då retorikens historia redan i första meningen knyts till demokratins historia.

… Och vi gillar väl demokrati, eller hur?

Väldigt kort och förenklat var det alltså samband med att demokratin som idé utformades, som några gamla greker enades om att det var nödvändigt att utforma en gemensam form för hur man skulle argumentera för sin sak. Spelar inte demokratins deltagare efter samma regler, kommer det att leda till problem och motsättningar, och det demokratiska samtalet riskerar att förvandlas till något annat, mindre önskvärt.

Rätt självklart, egentligen?

Jag är anhängare av en inte alltför kontroversiell tes som går ut på att det fria, offentliga samtalet är demokratins pulsåder. Jag menar också att demokratin är fullkomligt värdelös utan upplevelsen av att vara delaktig i den. Samhället kan vara hur sinnrikt konstruerat, öppet och tillgängligt som helst, men om du inte känner det, spelar det ingen roll alls.

Som jag ser det, ligger det i allas intresse att det offentliga samtalet håller en hög kvalitet, och att det är inkluderande och välkomnande, så att alla kan delta. En god demokrati är en ständigt pågående dialog där både majoriteten och de mindre grupperna blir hörda, och där de förtroendevalda försöker vara tillgängliga och lyhörda.

Det blir rätt svårt att uppnå om man inte talar samma språk, n’est-ce pas? ;)

…Eller är det bara jag som känner att en hel del svensk politisk debatt förs på helt olika språk, och att parterna verkar ha vitt skilda definitioner av vad som utgör en seger? Som en direkt följd av det fenomenet har våra ‘gamla medier’ börjat tala allt ivrigare om att ta ansvar för sina kommentarsfält på nätet. Jag har hört en hel del vanligtvis kloka människor tala om det här som att man tar i krafttag mot hatet.

… Och med hatet menar man förstås huvudsakligen Sverigedemokrater och deras sympatisörer ute i kommentarsfältsvärlden. Avsikterna må vara nog så ädla, men jag tycker mest att tuffare kommentarsmoderering och ett stopp för anonyma kommentarer är att angripa symtomen snarare än roten. Det är ju inte så att det går att moderera bort hatet ur människor genom att tysta dem på nätet Cameron-style, eller?  Kan det finnas andra sätt?

Om vi nu har en sund fungerande demokrati, varför går det omkring så många människor, och är så frustrerade och förbannade över att ingen lyssnar på dem? Att de blir nedtryckta och förföljda så snart de säger vad de tänker? Att de inte vågar använda sina riktiga namn av rädsla för att råka illa ut?

… Och nej, jag tror inte det handlar enbart om en medveten taktik för att utnyttja offerrollen för att vinna stöd. Jag har snackat med tillräckligt många nu för att känna mig rätt säker på att många är rädda på riktigt, och efter att ha närvarat vid en SDU-manifestation här i Norrköping som slutade med att motdemonstranter tog till våld, har jag också sett att de har viss anledning att oroa sig. Att partiet gärna mjölkar sådana incidenter lite extra, gör det inte mindre verkligt, och inte mer acceptabelt.

Nej, jag gillar inte SD:s politiska ställningstaganden. Det hopkok av auktoritär nationalistisk konservatism Sverigedemokraterna driver är i mina ögon inte så mycket en fråga om främlingsfientlighet som ren människofientlighet. På ytan är det hela tiden invandringen som allt ska härledas till, men jag tycker mig ha upptäckt att när det gäller näthat, riktas det i ännu högre grad mot det mediala och politiska etablissemanget – den så kallade “PK-eliten”, som äger språket och således har tolkningsföreträde.

Jag undrar hur Aristoteles hade handskats med näthatet. Var han hade sökt problemet.

Hade han frågat sig hur man ska få bukt med människor som inte kan argumentera på ett civiliserat sätt, eller hade han frågat sig varför de inte vill eller kan det? Hade han konstaterat att näthatarna är ett gäng virrpannor som tror på konspirationsteorier om att partier och medier samarbetar i en PK-sammansvärjning för att förtrycka åsikter och påskynda “islamiseringen”, eller frågat sig hur det kan komma sig att det styrande skiktet i en demokrati kan vara så misstrodda att en stor del av väljarna hellre lyssnar på konspirationsteorier än på dem, och att ca 20% inte ens bryr sig om att rösta?

Visst har människor ett eget ansvar för sina åsikter, men visst är det lite underligt ändå, att man förlorar förtroende till ett parti som SD 2011? Jag tycker att man kan få en del ledtrådar till varför trenden ser ut som den gör genom att ställa uttalanden bredvid varandra:

“PI hade sett genom fingrarna om CIA skickat hit ett team som eliminerat/fört bort någon terrorgubbe i en förort. Utan problem. Likaså hade vi heller inga problem med CIAs “extra rendition flights” när de förde bort diverse till Gitmo och annorstädes. Vi har inget hjärta i sådana lägen, olagligt eller ej.”
– Politiskt Inkorrekt, ur kommentarsfältet den 7 maj i år

“…Jag är också beredd på att skriva under på att Sveriges del i kampen mot terrorismen kommer att tänja en del gränser … eh … för vad vi än så länge uppfattat vara korrekta sätt att agera. Det finns legal grund för detta. Jag tror att svenska folket [ska] ställa in sig på att det kan hända igen. Både att utländsk säkerhetstjänst opererar på plats i Sverige. Och att det kan ske avvisningar till länder som använder annat än allmän domstol för att pröva skuldfrågan. … eh … Och ibland kan det vara bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag, för att försöka … eh … komma undan diskussion i den här frågan.”
– Fredrik Reinfeldt, i Studio Ett i P1, den 12:e december 2004

Är det bara jag, eller säger “näthatarnas favoritblogg” och vår folkkäre statsminister i princip samma sak? Retorik är intressanta saker, och ibland finns de verkliga trollen där man inte tänker på att leta efter dem.

Fick jag bestämma, vore det något som skulle tillbaka in i läroplanen för grundskolan och gymnasiet igen, fort som attan, och jag är rätt säker på att Aristotoles skulle hålla med mig om åtminstone det.

Jag skulle rentav vilja påstå att det vore ett angeläget steg mot att börja värna den demokrati som vi tagit för given alldeles för länge.

—————————————–

Tack så mycket för visat tålamod. Nu ser jag fram emot de kommande veckornas skribenter. Tycker ni jag sölar med att besvara kommentarer, eller bara vill ha tag på mig för att tycka något, finns jag på twitter som @beelzebjorn :)

Mvh

Björn ‘Beelzebjörn’ Nilsson

No responses yet